Det är ett annat sorts år nu.

Ett år när Sverigedemokraterna fick nästan 13 % av rösterna i det svenska valet. Ett år då det överallt i Europa växer upp främlingsfientliga och nationalistiska partier. Och ett år där den offentliga retoriken förråas och våldet kommer allt närmare oss. Det är på många sätt en skrämmande utveckling.

Det är också ett år då allt det som utgör det svenska måste ta plats. För att visa hur vitt skilda kulturella uttryck kan existera sida vid sida, korsbefrukta och berika varandra. Framåtskridande och utveckling har alltid inneburit möten mellan kulturer och religioner, möten mellan det etablerade och det nya, möten mellan människor. Utan dessa möten och berikande utbyten skulle vi förtvina. Och bli som den sverigedemokratiska lokalpolitikern som i en TV-sänd intervju på frågan vad han närmast tänkte på när han ville värna den svenska kulturen, bara kunde komma på ett enda svar: Öööh… fornminnen. Det låter en smula fattigt. Och onekligen urtrist.

Det svenska är förstås oändligt mycket rikare och mer levande än så. För många år sedan besökte jag Nationalmuseums stora utställning Solen och Nordstjärnan, en praktfull exposé över svenskt-franskt samarbete på 1700-talet. Det var inte mycket vi klarat utan alla dessa fantastiska franska vagnmakare, silversmeder, juvelerare och sömmerskor. Så gudskelov att vi visade ett nyfiket intresse för dessa utländska influenser. Den judiska kulturen har ju ofta levt omgiven av en majoritetskultur, ibland lite mer åtskilt, ibland mycket integrerat med det omgivande samhället.

Den judiska kulturen har därför både berikat och berikats av andra värderingar, uttryck och strömningar.

Stockholms Judiska Filmfestival visar delar av denna mångfald. Och har så gjort genom åren. I över 350 filmer från världens alla hörn har vår publik fått se ett axplock av judiskt liv och kultur. I år visar vi flera filmer från Israel, något som blivit ett allt mer betydande inslag på festivalen. Det beror självklart på att den djupa konflikten mellan Israel och Palestina starkt präglat den samtida israeliska filmen. Och sedan i somras sätter konflikten i Gaza också tonen för hur den judiska gruppen upplevs i Sverige. Det är också djupt oroande. Både Betlehem, som är festivalens öppningsfilm, och The Attack skildrar hur otroligt komplex, djupgående och fruktansvärt sorglig konflikten är.

Vi återvänder också till Claude Lanzmann vars monumentala Shoah vi visat vid ett flertal tillfällen, och visar både The Karski Report och The Last of the Unjust. Och så glömmer vi inte förstås inte heller festivalens feministiska perspektiv genom Regarding Susan Sontag.

Så att svenskt kulturliv kan bli något mer än …..öööh fornminnen.

VÄLKOMNA!

Christina Gamstorp