Mary & Max

Mary & Max

I arton år har Stockholms Judiska Filmfestival spridit sin strålglans över Stockholms kultur. Judiska liv och kultur från Argentina till Shanghai har mött såväl våra trogna festivalbesökare som den ständiga strömmen av nyfikna förstagångare. Gradvis har vi även nått en publik långt utanför den judiska gruppen. Med åren har festivalen, med över 300 filmer; dokumentärer, spelfilmer, seminarier och debatter i bagaget, blivit ett lika säkert vårtecken som den första tussilagon i den bortsmältande snön.

Men kultur kostar. De första åren strömmade pengarna till, i början av 90-talet ville alla vara med och finansiera återväxten av den judiska kulturen. Revisionismen och nazismens återväxt gjorde detta till en angelägen fråga. Numera är den judiska kulturen mycket livaktig, och det sker inom ramen för ett mycket mer mångfacetterat samhälle. Judiska teatern, judiska museet, cabaréer, konst, listan kan göras hur lång som helst. Detta är förstås oerhört glädjande.

Men kultur kostar och i år gapar judiska filmfestivalens kassakistor tomma. Det märks i antalet filmer, att vår efterlängtade katalog nu bytts ut mot en förvisso stilig webbplats, att antalet gäster och kringarrangemang är reducerade till ett minimum. Det gäller helt enkelt att rätta mun efter matsäcken. För kultur kostar. Pengarna styr. Det är med dem vi visar vad som är viktigt. Kommunen har hoppat av, flera fonder gör andra prioriteringar, och stödet från Judiska Församlingen har i år reduceras till några futtiga tusenlappar. Just stödet från Judiska Församlingen är av stor betydelse för festivalen och för oss är det svårt att förstå de inte vill ge stöd till det mest välbesökta judiska kulturevenemanget under året. Svårt att förstå – ja nästan obegripligt faktiskt. För kultur är centralt för den judiska identiteten. Men det kostar. Och någon måste stå för fiolerna om det ska bli någon judisk filmfestival framöver. Så enkelt är det.

Christina Gamstorp


Sajtkonsulterna AB